Duke of Alba

Ibland lyckas man på något märkligt sätt att klara saker man aldrig någonsin trodde att man skulle klara. Tex att dra sig upp för de små greppen på "Duke of Alba". När jag kände på den senast (strax efter förstabestigningen) kunde jag inte ens etablera mig i någon position. När jag nyligen försökte igen så kändes det betydligt bättre och på tredje sessionen satt den. Två gånger till och med. Jag har med stolthet reggat den som 7C+ i min loggbok för det tycker jag att den håller. Nu tror jag att jag aldrig någonsin kommer klara sittstarten...

Optimisterna...

Trots lördagen dåliga väder kunde jag(Ola Olsson) & Mr Crawley inte hålla oss, Daniel o John hade hittat ett nytt block norr om Vånga som innehöll ett stort tak med stora grepp och ett par grymma linjer, imponerande hur dom hittar alla dessa block. John var redan på plats då vi anlände med stor nyfikenhet och höga av allt kaffe vi duckit hemma hos Ehmanns i väntan på att det skulle torka lite mer... Skurarna avlösta varandra och det gick åt många handukar, mycket krita och en hel flaska av hemligt torkningsmedel :-)
Vi körde på två linjer, bägge startar på det stora greppet längst in under taket, en linje blev gjord (den som går rakt genom taket och upp på "skölden" ~6c), den andra som går ut till höger bet ifrån men kommer nog när det är lite torrare (~7b).
Sen måste jag nämna vår nya bouldermaskin från K-town, Henke, som vi misstänker har hydraulik i fingrar och armar. Ni har redan sett honom flimra förbi på "Våldsam-filmen" och ni kommer nog se mer av honom i framtiden. Här drar han av "Dumbo" lite lätt...Suktar efter bättre väder...

A history of violence

OLA OLSSON -VÅLDSAM from David Crawley on Vimeo.

Classic road-side test piece!

Power of Goodbye 7b+- Norra Strö bloc from David Crawley on Vimeo.

Beta

Att ha/få "rätt" beta när man kör på ett problem ligger nog högt på varje klättrares prioritetslista. Man vill ju inte stå en hel dag och jobba på en eftertraktad FA och strax innan hemfärd kommer man på att man skall stöta vidare istället för att korsa. Men då har krafterna tagit slut...

Ännu värre är det när man blir serverad fulbeta och får slita ont och göra move som är både ett och två plus hårdare bara för att kompisen är säker på att sin sak, trots hans begynnande Altzheimer.

Men surast är det ändå när man med stolthet har tickat ett hårt problem med den gängse betan och därefter kommer (den svagare) kompisen och förstör problemet med en ny, och uppenbarligen lättare beta, samtidigt som han också lyckas trolla sig upp. Nu blir det fel hur man än gör:
-Om man försvarar graden så får ju kompisen nöjd och glad en meriterande tick han uppenbarligen inte gjort sig förtjänt av eftersom han inte orkade korsa utan tvingades stöta vidare istället.
-Eller så föreslår man en nedgradeing vilket i bästa fall får en att framstå som en missunnsam gradpolis, och i värsta fall som en jubelidiot. Bara för att man orkade korsa.
-Eller så föreslår kompisen själv en nedgradering vilket får honom att framstå som "Brave and Humble" alltmedan man själv framstår som en soft gradjägare som fallit i händerna på Scorecarddjävulen. Bara för att man orkade korsa.

Hur kompisen känner inför de tre olika scenarierna som han utsatt sin kompis för går vi inte in på här.

Detta är naturligtvis inget reellt dilemma för oss som bara klättrar för att det är roligt, unnar kompisarna all framgång och samtidigt gärna jobbar in en fulbeta bara för att det är så roliga flytt...


Den riktiga Beta-frågan lyder: Är det ok att ett problem begåvas med två grader beroende på vilken Beta som använts? Jag talar inte om eliminationer här utan om sekvenser eller tekniker (med/utan hälkrok, statisk/dyno etc). Ett exempel från verkliga livet är Infidèle. Fler exempel? Rätt eller fel?

En svag klättrare som alltmer ångrar sin nya beta

Nya problem är upplagda på kjuge.nu!

Nu har jag uppdaterat hemsidan med alla nya problem som är inrapporterade (och några till). Nu kan alltså alla ni som misströstat och låtit bli att rapportera in era förstklassiga nyturer vädra morgonluft och kanske ge kjuge.nu en chans till.
Kom igen, tveka inte! Rapportera in!

Blöt dag.

Åkte tidigt från Köpenhamn för att komma ut och få en hel dag på Kjuge. Väderprognosen lovade sol och goda temperaturer. Tyvärr visade det sig vara en sån dag där det inte räcker med att toppen av blocket man ska klättra på är blött, utan faktiskt hela stenen, varenda kvadratcentimeter av den...

Vi gav däremot inte upp utan jobbade snabbt igenom Rockstar, första gången för både Rasmus och Kim, och drog oss sen ner mot ängarna. Jag lyckades göra en minst sagt dramatisk förstarep av Cheezes där jag desperat slidade omkring uppe på toppen. Det är faktiskt ett ganska häftigt problem som kräver bland annat balans, knoppcrimpkapacitet över det vanliga samt en riktig de luxe Kjugemantling. Förstabestigningen gjordes av Harald 2002 (?) och han satte då graden i 7B. Jag skulle vilja säga att den nu klättrats av en mycket bättre klättrare på ett mycket bättre sätt :) Graden stämmer nog ganska bra, det skulle kunna vara så att den förtjänar ett + också men om 7 år när näste man tar sig upp vet vi mer.

Kalle out..

Två från Valje

Här kommer två klipp på högklassiga problem i branta Valje, båda med lite annorlunda beta...

Resandets mentala begränsningar

En lite hårdare lösning av en lite hårdare klättrare hittar du här.

Valje Nöje

En lite mer teknisk lösning av en lite mer teknisk klättrare hittar du här.

Norra Strö

På vägen mellan Torsebro och Hulta ligger ett block i vägkanten som jag alltid bromsar in vid, men jag stannar sällan för att klättra. Sett från vägen är blocket väldigt inbjudande med en vacker röd vägg, ett litet tak och en perfekt arete. Problemen sägs också vara fina, i alla för dem som bemästrar vertikal klättring på små aviga crimpar. Själv har jag oftast fastnat på instegen och drömt mig bort till Hultastenens branta jugklättring.

Jag hittade faktiskt ett gammalt klipp i datorn från ett tillfälle då jag trots allt stannade bilen, kämpade mot drömmarna om Hulta och tog mig upp för blockets finaste. Lycka!

Den fantastiska "Terra Incognita"

Säsongspremiär

Igår hade jag en inofficiell smygpremiär av utesäsongen. Lite sent kan tyckas, men jag lyckades tajma utmärkt stick med ett stort, uppdämt klättersug. Planen var att i ensamhet ägna mig åt lite välbehövlig förnedring och självförakt i syfte att finna motivationen att komma igång med träningen igen. För att inte riskera att hänfalla åt softa slabbar (där en ansenlig vikt måste ses som en fördel eftersom man då står stadigt på fotstegen) så begav jag mig inte till mysiga Kjuge utan till den alltid lika branta och skräckinjagande Hultastenen. Dessutom var sannolikheten minimal att stöta på någon som kunde bevittna min förnedring, eftersom Hultastenen fortfarande inte verkar ha fallit "populationen" på läppen. Att regnet hängde lite i luften gjorde ju inte saken sämre, då lite fukt på greppen alltid är ett godtagbart alibi för en undermålig prestation.

Planen sprack direkt när jag väl på plats kunde konstatera att jag inte skulle bli ensam. Både Kristian från Malmö och Johan med vänner hade tagit sig dit för att fånga den svårflörtade "Mamma Mu". För att inte verka helt asocial hängde jag på i jakten och det kom tyvärr att bli en riktigt rolig session i trevligt sällskap. När sen sticket var perfekt och jag till slut lyckades skicka, så var ju hela dagen förstörd. Det blir aldrig som man tänkt sig...

Det var en gång för länge sen... (dagsflash utan spot)

Kristian var också riiiiiktigt nära att skicka "Mamma Mu", men nära skjuter som bekant ingen kossa. Efter att vi båda spillt ytterligare lite krut på en annan kossa ("Bo-Ko") lade vi våra sista krafter på "den där sprickan som ligger på baksidan av det lilla blocket bredvid Hultastenen". Med sittstart, definierade startgrepp (två tydliga sidotag), dubbeljam i fingerspricka (aj!), dyno till kanten och en riktigt avig mantlig så bjöd problemet på både mer motstånd och underhållning än man kunde först kunde ana. Efter många försök och en helhjärtad insats lyckades Kristian trolla sig upp för "Copperfield" med en meriterande förstabestigning. Kristian föreslog ödmjukt slashgraden 6C/7B men jag lägger utan tvekan min röst på 7B. Men så suger jag också på jam...

Förstabestigningen av "Copperfield", 6C/7B