paddan på paddan

Idag på kjuge utspelade sig en märklig händelse. Det var i gamla skogen, där ekollonen haglar, det hände. Jag försökte klättra Monolith, det är inte det märkliga även om det kanske såg märkligt ut. När jag kom upp till slutet av sprickan, där den är som bredast, stack jag in fingrarna och kände att det var blött och sladdrigt. I mitt stilla sinne tänkte jag att det nog allt var blöta löv som letat sig in alternativt att fukten ifrån gårdagens regn bestämt sig för att vara kvar lite längre. Jag gjorde vad jag kunde för att borsta bort det onda (ja ni klättrar ju också så ni fattar) men det gick inte riktigt och jag föll.

Samtidigt som jag landar så hör jag ytterligare en duns, dock en aning mjukare och inte lika ljudlig. Förvånat tittar jag mig omkring och ser till min förvåning en groda liggandes bredvid mig. Jag måste tillstå att den ser rätt omskadad ut och genast drar jag slutstatsen att den har färdats en lång väg i grodmeter. Närmare bestämt hela vägen ifrån den bredaste delen längst upp i sprickan på Monolith. Det fuktiga och sladdriga jag kände var alltså en groda.

Märkligt, minst sagt tänkte jag och försäkrade mig om att den var i livet. Det var den och jag kunde dra en lättnadens suck. Det var detta som var den märkliga händelse om vilken jag ville förtälja.